Det är aldrig för sent att ändra sig

Uppsagd - vad gör jag nu?

Många gånger när jag stått vid armeringsstationen för att klippa och bocka järn, hade jag funderat på att göra något annat. Jag var färdig med byggbranschen men hade ingen idé om vad jag skulle göra istället. Mitt 44-åriga yrkesliv spretade åt alla håll och mina utbildningar låg på gymnasienivå, kompletterade med diverse kurser. Arbetsgivarna skulle inte stå i kö för att få anställa mig. Sextio år gammal kändes inte heller som en fördel.

Företaget gick dåligt och gjorde en och en halv miljard i förlust. Givetvis blev det nedskärningar. Det var en konstig känsla att ta emot beskedet om uppsägning på grund av arbetsbrist. Efter mötet gick vi ut och jobbade som vanligt, samtidigt var ingenting som vanligt. Jag kunde inte låta bli att tänka att ödet ingripit: nu var det inte längre ett val att jobba kvar, det skulle ta slut vare sig jag ville eller inte. Hur göra det bästa av situationen? Och: är jag för gammal för att få jobb?

Då är jag bara en gubbe från byggbranschen med dålig utbildning, antagligen utsliten och där tiden sprungit ifrån mig för länge sedan. Eller så tog jag mig rätten att själv bestämma över vem jag är och att mitt liv är unikt och att endast jag själv vet att rätt värdera min kompetens. Att ha en annan åsikt om det egna värdet än de massiva generaliseringar man möts av som arbetslös, är utmanande men också något som stärker både medvetenhet och kamplust. Varför ska jag acceptera att andra värderar ålder negativt? De vet ju ingenting om det eftersom de alla är yngre och saknar erfarenheterna äldre har.

Jag kom fram till att det bästa jag kunde göra var att ägna de sista arbetsåren åt att dela med mig av allt jag lärt mig på livsresan, både personligt och professionellt. Jag visste saker som en trettioåring omöjligen kan veta. Alla svårigheter, problem och dilemman som dykt upp genom livet var inget unikt för mig. Det är ju sådant som de allra flesta måste ta sig genom. Men det underlättar om det finns någon där som redan gjort resan när man kört fast och inte vet vad man ska göra. Dessutom har jag alltid varit intresserad av människors drivkrafter och sådana de är bakom masken. Det var så jag kom att bestämma mig för att livserfarenheten och bredden på mitt yrkesliv var mina bästa tillgångar. Hur välutbildad du än är har livsresan inga genvägar.

Säg ja till allt som gynnar målet

Eftersom jag fått sluta på grund av arbetsbrist fick jag möjligheten att få hjälp av en jobbcoach. Ingen av mina kollegor som blivit uppsagda tog den chansen. Men jag skulle byta bransch och hade bara en handfull år kvar att jobba, så jag tog jag alla chanser för att nå mitt mål. Vi hade väldigt bra och intressanta samtal när vi väl lärt känna varandra. Under tiden sökte jag massor av jobb utan framgång. Så småningom kom vi att tala om möjligheten till utbildning. Med tanke på mitt mål att hjälpa andra människor fann jag snart en utbildning till livscoach som lät intressant.

Fem månader in i arbetslösheten for jag en utbildning till livscoach i Borås. Det var en omvälvande upplevelse och jag upplevde de sju kursdagarna och internatboendet som att det förändrade mitt liv. Det var någon mening med att jag hade tröttnat på byggbranschen och det här var min nya väg.

Acceptera det du inte kan förändra

Parallellt hade jag en handlingsplan med Arbetsförmedlingen om att starta eget företag som livscoach. Jag sökte samtidigt det antal jobb som krävdes för att få A-kassa men mitt fokus låg på företagsmålet. Så småningom började jag känna att mitt jobbsökande var meningslöst. Jag fick inga svar, ingen kallade mig till anställningsintervju. Jag hade ju ett så bra CV och personligt brev för de jobb jag sökte, tyckte jag. Min coach tyckte detsamma. Det var inte så mycket mer jag kunde göra än att stå ut och hoppas att någon arbetsgivare skulle höra av sig.

Efter elva månader utan framgång bestämde jag mig för att strunta i alltihop och istället ta förtida pension. Det skulle inte bli enkelt, insåg jag när jag räknade på pensionen men det fick gå som det ville. Samma vecka hör två arbetsgivare av sig och ville intervjua mig för en anställning! En av arbetsgivarna var ett omställningsföretag, vilket låg nära mitt mål även om det inte handlade om livscoaching. Men det var så nära jag kunde komma och jag bestämde mig för att försöka få jobbet. Anställningsintervjun gick bra och nu har jag jobbat som jobbcoach sedan april 2020.

Nära målet är också framgång

Jag hade lyckats byta bransch. Det var rätt att tro på ålder som en tillgång och den uppfattningen har bara blivit starkare med tiden. Jag gav aldrig upp målet att jobba som coach. Min enda strategi var att strunta i de allmänna fördomarna om arbetslösa män med fysiska jobb och utan högre utbildning. Istället tänkte jag självständigt och höll alla sinnen öppna gentemot människor och möjligheter längs vägen som gynnade mitt mål. Idag är mitt liv är helt annorlunda. Jag tjänar några hundratusen mindre per år men å andra sidan behöver jag inte veckopendla och bo långt från familj och vänner. Numera har jag fritid och råder till stor del över min tid. Ingen säger åt mig vad jag ska göra så jag känner mig friare och är gladare och mer förankrad i mig själv. Jag valde att jobba deltid för att jag värderar egentid mer än pengar.

Idag är jag glad att lyssnade på den där rösten när jag stod och klippte och bockade armeringsjärn. Den visade sig tala om att det fanns ett annat sätt att leva och verka, som stämde bättre med den jag hade kommit att bli genom åren. Nu upplever jag inte längre ett glapp mellan det jag gör och den jag är. Det är svårt med förändringar och emellanåt känns det som att allt sitter fast. Med uthållighet och ett öppet sinne kan det visa sig att vinsten är både större och annorlunda än du tänkte dig.